do you know S?

Jag har alltid ansett mig själv vara väldigt anpassningsbar, och jag har fram till nu tyckt att det har varit en bra egenskap. Är det kallt så anpassar jag mig, måste jag vara med folk jag inte gillar så anpassar jag mig, kommer jag till ett nytt ställe så anpassar jag mig, träffar jag nya människor så anpassar jag mig etc. Man kan se på min vänkrets, mina intressen och mina livsupplevelser hur anpassningsbar jag är. I hela mitt liv har jag sprungit snabbare om någon sagt att jag ska springa snabbare, blivit bättre när det krävts av mig att bli bättre, gråtit när folk velat att jag ska gråta. Jag tror att jag alltid tyckt att det är skönt att anpassa sig för att slippa massa onödig energi, slippa omringa sig av negativ energi. Jag gör allt för att människor ska känna sig bekväma och bli tillfredställda, jag har nästan alltid kommit i andra hand. Det har liksom aldrig spelat nån roll vad jag känner eller vill, det kan jag ta hand om på egen hand. Jag tror det är därför jag har massa undertryckt som jag aldrig har brytt mig om att ta tag i, för att inte vara jobbig. Jag vill inte vara en börda för folk, jag vill vara den roliga, duktiga och glada tjejen utan problem. Tills idag har jag tyckt att det har varit en ganska bra egenskap, och tycker att det fortfarande är det men till viss utsträckning.

Imorse vaknade jag och insåg att varför ska jag alltid behöva anpassa mig? Varför ska jag spela efter andras regler? Vill folk att jag ska springa snabbare för att jag ska ha samma takt som dom kan ju dom lika gärna sakta ner och springa brevid mig. Det finns bara så mycket man ska behöva tåla. Hur mycket ska man behöva låssas för andras skull, för andras trevnad. "För andras trevnad, vänligen ta med dig din tidning när du går av tåget."

Det känns som att jag offrar mycket för andra människor, och dom tar glatt emot. Dom tar emot allt vad jag har att erbjuda och dom tar och dom tar och dom tar...men dom kan inget ge. Inget får man tillbaka. Dom är giriga, dom ska ha kakan, äta kakan och även ha nästa kaka som uppenbarar sig. Dom ska ha allt. Dom kan inte offra något litet för min skull och det gör mig oerhört frustrerad och jag är trött på att anpassa mig. Varför kan man inte mötas på mitten? Lika mycket som du anser dig själv ha rätt måste du förstå att jag tycker att jag har rätt. Så istället för att bråka om vem som har rätt kan man väl bara göra ett beslut för sig själv där man bestämmer hur mycket som är värt att offra för den andres skull.

Så fort man byter från att vara anpassningsbara, snälla, duktiga flickan så bryter helvetet lös. Plötsligt glömmer alla allt bra man har gjort, allt man har låtit dom göra och hur mycket man har anpassat sig. Säger man ifrån en gång så är allt bortglömt och folk börjar tvivla på den du är. Dom tycker du är en annan människa och som är chockade. Det är som om allt är förändrat och jag som alla visste är en jobbig, förändrad och oigenkännlig människa. Jag kanske får skylla mig själv som har gett illusionen av att jag alltid ska vara till lags men jag är trött på att vara till lags, helst ärligt så vet jag inte det är värt att vara till lags längre. Jag är en helt jävla grym människa och den som inte kan se det är fan dum i huvudet.

När ska ni offra något för mig?

All this talk of getting old
It's getting me down my love
Like a cat in a bag, waiting to drown
This time I'm comin' down

Now the drugs don't work
They just make you worse
But I know I'll see your face again

Skickar lite kärlek till Kina och Siri som alltid finns där och som fanns där i min PMS attack idag. Människor som man kan skratta med samtidigt som man gråter växer inte på träd. Er ska jag ta vara på! <3