do you know S?

Varning för att konståkningsbloggen är tillbaka.
Har börjat kolla på ett nytt tv program som handlar om Amerikanska konståkaren Johnny Weir. Känner igen mig så mycket i honom. Han är väldigt provocerande och annorlunda konståkare vilket jag tycker att jag också va. Han hade mycket motgångar och svackor, skillnaden är att han fortsatte att kämpa när allt var jobbigt medans jag var dum och gav upp. Jag saknar inte dom tuffa tiderna när allt var värdelöst och när tränarna tyckte man var värdelös, när man grät efter varje träning. Jag saknar framgångar, att komma till en kall isahall riktigt tidigt och en dimma har bildats över isen, att värma upp med sin favoritmusik och att göra en riktigt bra träning. Att lyckas med sina hopp och steg och att gå hem utmattad men lycklig. Att träna varje dag och ha något att fokusera på, att vara kreativ och röra kroppen och vara tränad. Att åka iväg på tävlingar och vara nervös, att ha något att kämpa för, att vinna. Att vara iväg på sommaren och träna ännu mer än vad man brukar.

Jag saknar konståkningen så att det gör ont i hjärtat. Det är som att man har förlorat en familjemedlem. Livet går vidare och man kan skratta och le, men någonstans finns denna saknad kvar och ibland kommer den upp till ytan och man blir ledsen och deprimerad att det inte finns där längre. Allt är bara svaga minnen från en lyckligare tid som brukade vara. Det går inte att förklara olyckskänslan inom mig..

Min tid är över tror jag, det skulle ta för lång/mycket tid till att göra comeback, och att åka bara på hobbynivå skulle inte fylla det tomrum jag har inom mig. Jag får helt enkelt leva med ett svart hål inom mig som lite då och då får mig att känna mig som en förlorare.