do you know S?

Visste att allt var för bra för att vara sant. Samma dag som man vill ha istid så får man beskedet att jag får gå dit och träna på mornar och kvällar. Idag 1 vecka senare så är det en man som får för sig att leka chef och testa sin teori på mig, idag var sista istiden jag fick för han ansåg inte att man kan hålla på sådär. Om något lag får reda på att vi släpper folk hur som helst så kommer dom bli arga. Okej så om ett hockeylag om 40 personer (?) som har istid säkert 8 timmar i veckan får reda på att en liten tjej kommer tid 7 på morgonen och åker några skär i en timme så blir dom rasande? Det låter ju hur löjligt som helst. Så när väl karriären satte igång möts jag av motgångar igen. När ska konståkningen bli motgångsfri? Jag har ju plats i klubben från och med i höst så antagligen får det bli isträning då. Om jag inte får några fler istider nu så kommer jag köra mycket styrke och konditionsträning. Men inte på sats eller nått sånnt skit utan ta riktiga dansklasser och balett och få tillbaka kroppskontrollen och konditionen på ett konstnärligt sätt. Sen öva hopp på mark? Funderar på fotboll för konditionenens skull och för att det är kul.

Dessutom orkar jag inte med hela lyckas/inte lyckas debatten som uppstått när jag valt att börja igen. Hela min konståkningskarriär så har det handlat om att satsa hårt och att inte satsa har varit synonymt med att sluta åka. Det har aldrig funnits något värde i att åka för att det är kul. Även fast det dom flesta gångerna har varit kul och man på så sätt har satsat. Jag är en människa som fungerar på så sätt att om något är kul så satsar jag och blir väldigt duktig. Matte=tråkigt=dålig jag. Så när det slutade bli kul så slutade jag satsa och slutade. Nu vill jag åka bara för det är kul och jag orkar itne att folk ska säga till mig att du måste satsa och lyckas. Jag vill åka för att det är kul, för min skull. Föresten kan man ju inte bara välja att lyckas utan det är ju nått som händer efter att man har jobbat hårt och jag vill inte jobba hårt om det inte är kul. Som på slutet när jag grät efter varje träning, fanns ju inte motivation att komma tillbaka till träningen varje dag och att bli mobbad.

Det känns som att jag varit ganska olycklig långt inne i själen dom senaste 5 åren, även fast det inte har varit "jag vill ta självmordsdeprisson" eller att jag inte kunat ha kul eller se det roliga i livet så har jag alltid varit lite deprimerad bara att det inte har märkts utåt (Förutom massiv viktuppgång, lets be honest). Det började i 8an när jag valde att sluta åka då blev jag riktigt deprimerad gick i prasselbyxor hela dagrana och gjorde ingenting. Det märktes liksom inte utåt, jag va fortfarande mig själv och drog mina skämt etc etc. som vanligt. Sedan fann jag en ny passion i livet, dansen. Då satsade jag på det...i gymnasiet berättade dom att jag var dålig på att dansa och inte fick gå kvar på dansskolan. Hejdå med det också efter ett tag, deja vu, skadad som jag var från sist dom sa så om mig. Sen dess har det inte funnits nån passion i mitt liv. Jag dansade gymnasiet ut och sen slutade jag röra på mig helt. Att gå från en tjej som spelade fotboll, dansade och åkte konståkning varje dag i veckan ibland 2 gånger om dagen till att inte röra på mig alls nästan har lämnat sina spår. Både på kropp och själ. Jag känner inte igen mig själv när jag mest av allt vill sova för att det inte känns kul att vakna, när jag vill sova efer skolan även fast jag inte gjort något annat än varit på lekton i två timmar. Visst har jag åkt mycket snowboard när snön varit där men det är de ända, lite dans i omgångar också.

Jag menar inte att jag har varit den typiska svartklädda, deprimerade, självmordsbenägna tjejen. Utan jag har haft väldigt kul stunder dessa år, rest med vänner och umgåtts med vänner. Mina vänner är bäst i världen och utan dom skulle jag nog inte vaknat och gått till skolan, ni förgyller mitt liv. Men jag saknar att göra något som är kul och bra för mig. Nått att se fram emot, nått konstnärligt med kroppen, glädejämnen, något nyttigt. Jag saknar mitt sexpack (typ) som jag hade i sexan. Jag saknar energin, livsintensiteten, fullbokade veckor, kroppsuttryck, känna att jag lever. Så nu vill jag åka för att det är kul, inte för att lyckas, inte för att åka SM, NM, VM, EM, OS (även om det vore förjävla häftigt). Jag vill åka för att jag vill hitta tillbaka till den del av mig själv som saknas.

<3
(orkar inte stavkolla)